Opassande Emma är den mest inflytelserika bloggen på Politometern, och det vill inte säga lite det.
Den totala blogglistan på Politometern toppas av Opassande Emma (Pp).
Här har vi en politisk bloggare som skriver lättillgängligt, ödmjukt och eftertänksamt, och bloggosfären älskar henne för det. Som Mary Jensen skriver: när Emma skriver läser ALLA. I Politometerns ögon spelar det inte så stor roll vem som vinner stora bloggpriset i år (Emma vann förra året). Opassande är den Stora Bloggen, och hon toppar med lätthet, som om hon svävade ovan de andra. Grattis Emma!
Topp fem är som följer: Efter Opassande Emma (Pp) följer Jinge (V), Rick Falkvinge (Pp), Kulturbloggen (S) och Pp Nyheter (Pp). Mycket vänster och Pirater, alltså. Hela topp tio är vänster och pirater, med ett undantag: Mary Jensen(M). Jag har lagt topp 20 längst ned, men rekommmenderar att du kollar hela listan.
Hur går det för partierna som helheter?
- Socialdemokraterna har många toppbloggare, men dessutom en massiv bas av halvstarka och halvsvaga bloggar.
- V är lite glesare i toppen men har också en stark bas.
- Pp däremot har betydligt färre mittemellan-bloggar. Det kan vara svårt att se vid första anblick men blir tydligt när man djupgranskar och har tillgång till bakomliggande data. Piratpartiets bloggosfär bygger mer på superstars, kan man kanske säga.
- För alliansens del är det moderata Mary Jensen som är det absolut starkaste kortet. Sen blir det rätt glest bland moderaterna.
- Centern har några ganska starka bloggar, Fp har bara Mark Klamberg. I övrigt kämpar C och Fp:s bloggare i den “stora massan”, men centern leder.
- Mp och Kd är svaga.
En kort sammafattande partianalys:
Socialdemokratin i bloggosfären just nu är mycket stark och agendasättande och de har haft fritt spelrum i nästan två månader, som jag skrev om igår. S är en solklar etta, sen blir bilden mer komplex. Piratpartiet har som sagt många extremt starka bloggar – men om man driver bara en fråga och väljarna lämnat den bakom sig kan det bli förtvivlat svårt ändå. Vänsterpartiet har en lite isolationistisk bloggkultur (länka bara till de egna) som hämmar dem. Moderaterna verkar helt okoordinerade. M toppar visserligen allianslaget, men den som scannar listorna noggrant kommer se att laget är för svagt. Centern kämpar på och Folkpartiet kämpar lite längre ned, men någon allianssamordning är det inte tal om. Kd och Mp verkar ha dumpats av sina allianskamrater på bägge sidor. Det förvånar mig hur svaga Mp är.
Vad kan det här betyda för årets valrörelse? Vad kan bloggosfären betyda?
Här kommer min personliga analys. Jag gillar parallellen till tevens intåg i politiken. Valet mellan Kennedy och Nixon blev TV-mediets stora genomslag i politiken. Nixon förlorade mot Kennedy i slutdebatten eftersom han var orakad och osminkad och såg ut som en skurk. Men utgångarna är sällan givna. Vis av erfarenhet blev Nixon en fullfjädrad TV-politiker som senare sopade mattan med sina motståndare i studion. För insikten om TV:s genomslag var seg: på 70-talet fanns det fortfarande presidentkandidater som vägrade vara med i TV-reklam och TV-program för att de tyckte mediet var vulgärt (ja, de förlorade). Och visst fanns det val efter Kennedy-Nixon som inte avgjordes på TV.*
Jag tror att mycket av agendan för valdebatten och vad som blir snackisar och inte under detta val kommer att sättas i bloggosfären. Det kommer att ha stor påverkan på valets utgång. De som inte förstår hur det går till kommer att vara ganska handikappade. Jag vet inte om valet kommer att avgöras på Internet – men även om det gör det är sannolikheten stor att de som förlorar inte kommer förstå vad som hänt.
Alliansen skulle till att börja med behöva en bloggstrategi och ett bloggnätverk. Genomtänkt blogg-pr verkar saknas helt. Alliansen är bra på TV – de ser trevliga ut, talar i hjärtliga och snärtiga one-liners, har fint kroppsspråk, you name it. TV lär också i slutskedet av denna valrörelse, som vanligt, spela stor roll. Någon partiledare brukar alltid få en stark slutskjuts av utfrågningarna och debatten (kan tex bli den nu pressade men klart tv-mässiga Göran Hägglund). Men att förlita sig på att TV-mediet i detta val skulle få fler väljare än någonsin tidigare att handlöst kasta sig över blockgränsen sista veckan innan valet känns lite som den strategiska motsvarigheten till en trisslott.
Jag skulle jämföra alliansens strategiska nivå på Internet med att ha en mediestrategi som gick ut på att vänta utanför tv-huset och hoppas på att bli intervjuad. Man är inte bara väldigt långt borta från där det händer – man verkar ofta omedveten om att det händer över huvud taget. De senaste två månadernas kommunikationshaveri indikerar att det på alltför många håll saknas kunskap om hur agendan för samhällsdebatt sätts idag – i såväl gamla som nya medier. Det räcker inte att vara med i Agenda. Det räcker inte ens att skriva på DN debatt. Det funkar inte att låta en mer anonym minister sköta negativa frågor och hoppas att de försvinner när de toppar bloggportalerna dag, efter dag, efter dag. Det finns en uppfattning att media skriver och bloggarna följer. Desto mer jag fördjupar mig känner jag att det är tvärtom: bloggarna för och medierna följer (och ibland så turas man om lite).
Nu tar jag chansen att kritisera alla partier lite svepande. Ni som känner er träffade får uppfatta detta som kärleksfull kritik: Förmågan att urskilja vad som är viktigt och vad som är brus känns ibland förtvivlat långt borta i en partisfär som ägnar sig åt provvalsmygel och produktion av nya youtube-filmer samtidigt som man alltför ofta lämnar walk over i debatten om de stora frågorna. Man sitter på partikanslierna och funderar på sina hemsidor – som om det var där valet avgjordes. Jag känner en stor matthet inför alla hemsidor som nu får en påkletad twitterikon och facebook-ikon, samtidigt som det finns noll strategi eller förutsättningar för att använda dessa verktyg. Jag skulle säga att som parti finns det två saker man behöver göra 2010:Driva trafik och veta vad man ska göra av den. Samt delta i och försöka sätta agendan i bloggosfären.
Flera av allianspartierna har ledande bloggare som kritiserar sina egna partier, och som partierna kan ha vissa beröringsproblem med. I partierna över huvud taget möter man ibland ett sorts missnöje över att det är “fel” personer som är ledande bloggare: bloggarna är inte valda, de har inte gått på lokalföreningens möten, de följer inte partiets kommunikationsplan och de intresserar sig för fel frågor. Som en riksdagsledamot uttryckte det för mig: “Det måste vara något fel på de där listorna om de toppas av en ombudsman från Sundbyberg”. Förhoppningsvis har Politometern-topplistan gjort något för att öka respekten, men partierna har ofta svårt att förlika sig med det de inte kan styra, och verkar därför i flera fall ha valt att inte delta alls. Jag tror att det är ett stort misstag.
För det är viktigt att veta att vem som helst kan göra en Nixon-comeback och bemästra mediet man fruktar: Piratpartiet existerade inte ens innan FRA-debatten. Flera av partierna är tillräckligt väl positionerade för kunna ta initiativet i bloggosfären innan valet. Det blir svårare i år än förra året, för konkurrensen är hårdare. Men hittills har bloggosfären gynnat underdogs i politiska strider, vilket Alliansen nu kan trösta sig med när vi sammanfattar Politometern-listan. För Alliansen är definitivt underdog i bloggosfären.
Uppdaterat: En liten bugg gör att visa totalplaceringar kan vara fel med ett snäpp (Mary Jensen är tex på plats 6 totalt, men vid hennes plats står det att hon är sjua.) Kontrollera på huvudlistan för att vara säker.
Uppdaterat 2: Emma skriver ett fint inlägg om sitt och andras bloggande. Läs och lär.
1.Opassande (Emma Opassande) Pp
15.Federley (Fredrick Federley) C
*Intressant beskrivet i boken Alpha Dogs av James Harding
ps: Inflytande räknar vi som agendasättande i den svenska bloggosfären, mätt i inlänkar. Vi mäter drygt 930 000 inlänkar från den svenska bloggosfären för att ta fram listan, i samarbete med Inflytande.se
ps 2: Jag är medlem i Folkpartiet men ställer inte upp i några val och jobbar i mitt eget Utvecklingsbolag. Politometern är partipolitiskt neutral och oberoende.
